Har du inte av korsbandet så är du fine

I detta inlägg kommer jag att skriva om min mentala fight, om psykisk ohälsa ur en idrottares perspektiv. Jag blev inspirerad att äntligen gå mera in på att skriva om den mentala biten efter att ha läst artikeln på Svenska YLE där Sandra Erikson berättar om sin kamp mot psykisk ohälsa. Det är så viktigt att den allmänna kunskapen växer om detta och speciellt inom idrottsvärlden. Gå in och läs artikeln, det är ett super viktigt ämne!!

Svenska Yle – Sandra Eriksson pratar ut om sin ångest, känslorna som försvann – och den långa vägen tillbaka

Jag vill dela med mig av min erfarenhet, ur en synvinkel speciellt inom lagsporter där min gren är fotboll. Det är känsligt men som sagt viktigt. Jag märker redan nu hur tårarna kommer fram, före jag helst har riktigt börjat skriva, men detta vill jag verkligen dela med er läsare.

Jag drabbades av överträning, som kort och konsist beskrivet betyder att kroppen är utmattad och återhämtningen minimal. Det är alltså egentligen en fysisk skada men det är så mycket mera än det. För mig blev det mera en stor mental kamp.

Omedvetenhet. Jag visste inte när jag kommer bli frisk, jag visste inte om jag någonsin kunde njuta av att spela fotboll längre, min kropp hade ingen energi vilket betydde att det inte heller fanns energi psykiskt och som ledde till att allt annat än att sova kändes omöjligt, jag orkade inte hålla kontakt med mina vänner, jag ville vara själv, jag ville inte gå bland folk, jag klarade inte helst av att lyssna på musik, jag kände inte av glädje…

Nu vill jag gå tillbaka till skedet som rubriken syftar till, när jag alltså ännu höll på att träna. Allt som allt tränade jag i sex månader, i ett tillstånd där jag inte var ok. Varför?

Den starka mentaliteten jag upplevde runt omkring mig var att hade man ingen korsbandskada, hade man inte brutit benet, så skulle man fortsätta no matter what! Det som man inte kunde se, det fanns inte. Och fanns det så var det bara något tillfälligt, inget så allvarligt att man inte kunde fortsätta träna eller spela. Eller så var det att du var omotiverad.

Hur människorna runt dig reagerar, visar stödet och agerar har en otroligt stor betydelse när man är psykiskt eller fysiskt nere. Det här känns som en grej där det ofta går snett inom i idrottsvärlden. Jag kände att det absolut viktigaste var lagets framgång, och kunde jag inte prestera på den nivån jag brukade, så blev jag mitt i allt en sämre person. Istället för stöd, blev många frustrerade och dömde mig enligt hur jag presterade på fotbollsplanen. Tvivel. Jag tycker att man absolut inte måste förstå vad den andra kämpar med, nej det måste man inte. Men hur man reagerar och agerar när man märker att någon mår dåligt, det gör skillnad. Där kan vi alla dra vårt strå till stacken. Det kan vara en kram, det kan vara en fråga hur man mår, det kan vara en komplimang, det behöver inte vara något stort, bara att personen känner omtanken.

Låt idrotten vara idrott, och människa vara människa.

Jag hade varit till flera läkare, men inte fått någon tydlig diagnos i det skedet ännu. Mina resultat visade neråt, min uthållighet var värdelös, jag kunde inte prestera på träningar, jag blev från en öppningsspelare till en spelare som blev inbytt sista 5-10 minuterna, jag kunde inte hjälpa laget på något vis, jag kunde inte träna som vanligt, jag var tvungen att skära ner på träningen och kunde inte heller slutföra alla träningar.

Varje gång jag var borta från en träning så kände jag det på följande träning. Jag hade gått igenom med min tränare varje gång när jag var tvungen att lämna bort från en träning, varför jag var borta och om det var ok. Varje gång fick jag ett svar att det var ok, men alltid på följande träning kände jag den förändrade atmosfären runt mig. Då försökte jag bara klara av så många träningar som ja kunde för så länge jag var på plats och tränade som alla andra så kändes det att jag blev accepterad.

Fotboll är en lagsport, där laget måste fungera tillsammans, det krävs mycket lagträning. Jag tänkte alltid att lagsport betyder att laget går först. Så kändes det också, att jag måste hänga med för att hjälpa laget. Det var skit samma hur jag mådde, viktigaste var ju laget. Laget gick före mig själv och före min hälsa.

”Jag skiter i vad du tycker, jag bestämmer hur du kommer att spela.”

”Det har blivit bättre”, konstaterade tränaren åt mig efter en träningsmatch. ”Nej, det har inte blivit bättre utan det är motståndarna som gör att jag inte måste springa lika mycket som vanligt”, svarar jag. Svaret jag fick kommer jag aldrig glömma, minns det som det skulle ha varit igår: ”Jag skiter i vad du tycker, jag bestämmer hur du kommer att spela.” Jag blev chockad. Jag försökte ge en signal att det inte hade blivit bättre och att få det som svar var som en smäll på käften.

Jag började ifrågasätta mig själv. Jag började själv tro på den mentaliteten som fanns runt mig, att jag måste fortsätta, att jag inte hade något val, att jag var löjlig som tyckte att jag hade något värre fel i kroppen, att jag bara sökte efter uppmärksamhet.

Efter November 2017 när problemen började och därefter har jag inte mått psykiskt bra. Jag kan inte beskriva fotbollens betydelse för mig. Jag kan inte beskriva hur dåligt det hela fick mig att må. Jag kan inte beskriva hur svårt livet blev utan fotboll. Att jag inte kunde spela, att glädjen var borta, att folk dömde mig hellre utifrån deras egna uppfattning än att fråga mig, snacket bakom min rygg, känslan över att vara en besvikelse, känslan över att inte vara tillräckligt så som man är, att jag blev dömd utifrån mina prestation på plan och inte vem jag var; jag kände hur människor som jag trodde att jag kunde lita på och som visste vem jag var visade sig att vara motsatsen.

Jag visste inte längre hur det känns att vara glad, jag blev for sure i stunden deprimerad. Tanken som höll mig ovanför vattengränsen var alltid att bara jag skulle börja må bättre fysiskt så skulle jag börja må bättre psykiskt. Och det är där jag är nu.

Jag kämpar med känslorna ännu idag och det kommer att ta tid tills jag accepterar mig själv igen och får de splittrade bitarna på plats. Dessa sår kommer aldrig att försvinna, men jag vet att sakta kommer de att täckas med ärrvävnad, ett sår i gången.

Jag vet att ha genomgått denna kamp med mig själv gör mig mycket starkare som person och fotbollsspelare. Jag ångrar absolut inte det heller, med livet man lär. Men kunskapen kring detta ämne måste bli bättre, mentaliteten måste ändras. Psykisk ohälsa och ”osynliga skador” skall tas precis lika seriöst som en korsbandsskada eller ett brutet ben.

För alla ni som kämpar mot psykisk ohälsa eller bara har något kämpigt i livet, ni är verkligen inte ensamma. Vägen kan vara kort eller lång, men man hittar nog alltid leendet igen! Kram


7 svar till “Har du inte av korsbandet så är du fine”

  1. Hej, kun miettii kanssaihmisten yksittäisiä sanomisia ja tekemisiä – ja sitä miltä ne tuntuvat, on tärkeää (viktigt;-) huomata, että ”world is as we are”. Kun on itse puhki, loppu ja slut, saattaa melkein mikä vaan negatiivinen kommentti tai palaute tuntua tosi ikävältä, jopa raastavalta. Moitteista tai asiattomuuksista puhumattakaan. Hyväkuntoisena ja hyvissä fiiliksissä vastaava kommentti saattaa mennä ohi kuin vesi hyvin rasvatun hanhen selästä…
    Oli pakko sanoa, vaikka oikeastaan koko kirjoitus on melkein tästä samasta teemasta…

    1. Hejj, juu näinhän se juuri on! Juuri siksi on tärkeää että ilmapiiri ei muutu/ole negatiivinen. Juuri kun ihminen on haavoittuvaisimmillaan, niin kanssaihmisten toiminta voi ratkaista mihin suuntaan tilanne etenee ja kuinka suureksi ”taakka” kasvaa…

      1. Juu, ja toisaalta haavoittuneen on hyvä ymmärtää anteeksianto heille, joilta se toiminta tai kommentointi ei osunut ihan kohdilleen…
        Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *