När det bara fanns en bråkdel kvar av mig

Den stunden när man inte känner igen sig själv nå mera. De dagar som fylls av att vara låtsas glad. Dagar som fylls av kommentaren: “Du ser trött ut.” När man inte orkar, det känns som man måste vara stark och bara fortsätta. Dagens enda mål blir att klara av dagen och slippa sova, detta dag efter dag.  Till sist glömmer man hur man brukar vara, vem man brukar vara och varför man brukar vara som man är. Man tappar sin livsglädje. Man är så trött, att man inte har orken att säga emot, att säga stopp på allt.

Om man inte har varit där själv, är det svårt att förstå hur svårt det är att säga stopp i den situationen. Att säga nej. Att inse att det är det enda alternativet för att bli hel igen, för att kunna bli sig själv på nytt.

För mig behövdes det en fotbollsmatch där jag hoppade in i slutet när vi låg under. Jag hade sagt åt tränaren att jag skulle troligtvis klara av 30 minuter. Jag trodde ännu efter flera månaders svåra problem med hälsan, att jag skulle kunna hjälpa laget, så blåögat hade jag blivit. Dessa minuter blev de längsta 30 minuter jag har haft i mitt liv.

Efter fem minuter på plan mådde jag sämre en någonsin förr. Jag hade nog mådd dåligt i matcher och träningar i några månaders tid, men detta var annorlunda. De var som en känsla över att kroppen bryter ihop när som helst. Jag blev bokstavligt sagt rädd. De var den känslan som väckte mig.  Efter denna match insåg jag, att jag kan inte fortsätta så. När jag även själv blev rädd, fattade jag vilken oro jag hade skaffat åt mina nära och kära.  Jag insåg att jag måste sluta intala bullshit åt mig själv, jag måste göra stop förre det händer nått ännu mera allvarligt.

Hos mig var den största tröskeln för att säga nej, känslan över att göra mina vänner, tränare, lärare..osv, besvikna. I realiteten höll jag på att tappa alla dessa människor och deras förtroende. Efter att jag hade sagt stop, kändes det också precis så, som jag hade varit rädd för: att jag är en svikare och riktigt skit. De två veckor efter att jag hade sagt stop, var absolut de tyngsta i det hela. Det kändes sjukt dåligt då, men idag förstår jag, att de var det enda rätta alternativet att göra. Idag tänker jag ju inte nå mera att jag skulle ha svikit någon eller är skit p.g.a att jag gjorde detta beslutet. Det låter bara otroligt att man inte fattade säga stop tidigare. Det är nog konstigt hur dåligt mående kan påverka tankar.

De närmaste människor slutade aldrig stöda mig, och de är jag obeskrivlig tacksam över idag. Utan dem vet jag inte när jag skulle ha sagt stop. Jag ville sist och slutligen inte göra stop nå mera för min skull, eftersom tanken över att svika hade tagit över mig. Jag gjorde stop för deras skull, jag kände deras oro och genom det visste jag in uti mig, att jag vill inte att de ska fortsätta må dåligt på grund av mig. Mina nära och käras kärlek, det var det som räddade mig. 

Förr tänkte jag alltid att man måste vara stark. Jag tänker så ännu idag, MEN att vara stark är att man vågar vara svag. 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *