Oförståelig ångest

De små enkla saker som blev jobbigare än vad man skulle kunna tro. Imorgon, imorgon, imorgon. Jag behövde samla krafterna för att ringa ett samtal, skriva ett e-post meddelande, svara på ett samtal, svara på ett meddelande, bestämma nått datum, beställa en läkartid, göra en skoluppgift, träffas med kompisar osv…Det jag fick av alla dessa saker var en oförståelig ångest.

Jag kunde bra sitta framför datorn och bara tänka att nu skriver jag den där jävla e-posten. Efter 10 minuter slutade det med att jag stängde datorn utan att ha fått någonting iväg skickat. Efter det följde med ångest, för att jag inte hade klarat av att göra det. “Det skulle bara ha tagit fem minuter att göra och skicka iväg det”, som man ofta tänker själv eller får konstaterat av någon annan.  Dessa konstateringar och tankar skapade bara ännu mera ångest.

När min kropp var utmattad så kändes det att det inte finns orken att tänka heller. Det bästa ordet jag kan beskriva känslan med är tom. Mitt huvud var tomt, det fanns ingen energi att tänka med eller att vara effektiv. När det ändå var saker jag måsta svara på eller situationer jag måsta möta, så skapades det en ångest när det var över min egen kapacitet. Hur kan det vara över min egna kapacitet att besvara ett meddelande?

Jaa, alla svar som var över en mening långa var över den egna kapaciteten för mig, speciellt om det handlade om mitt mående. Den stora bilden speglades till små saker. Det att kroppen hade blivit totalt överbelastad ledde till att de minsta saker blev vardagens kamp. Medan min pojkvän hade varit på jobb i åtta timmar, så kunde jag t.ex. bara fått disken gjord, och det var på en bra dag. Vissa dagar klarade jag inte av att göra någonting, det kändes helt enkelt omöjligt, och då var det så. Man ville inte acceptera det, men man var tvungen.

Den sociala pressen som delvis hade lett till min utmattning var en stor orsak för min ångest. När man en gång hade fått känslan över att vara en besvikelse, så kändes allt socialt bemötande jobbigt. Jag ville ju inte ljuga över hur jag mådde, men det var också ett väldigt svårt ämne för mig att tala om. Så istället för att möta människor, försökte jag hålla mig undan så gott jag kunde. Men eftersom jag egentligen är en ganska social människa, skapade det också ångest att inte kunna vara social.

Ångest efter ångest efter ångest. 

Idag har jag redan det värsta bakom mig och därmed har den värsta ångesten också lättat. Jag har lärt mig hur jag ska hantera det och att prioritera och skriva ner är bland det viktigaste. När det står på papper och man sen får stryka över det, känns det alltid bra. Det är ingen stor sak, men det gör skillnad för mig i alla fall. Sen har jag slutat att ta stress över inte så viktiga saker också. Om jag får dom gjort så är det super bra, men om inte, så gör det inte mig till en sämre människa heller.

Ett tips; Om ni har några små rätt oviktiga saker som ni har ogjorda eller försenade, ta helt enkelt inte stress över det utan “skit i det”. Jag har alltid tagit stress och velat gör allt så bra jag kan, absolut minsta lilla. Det är på ett sätt bra, men jag har märkt att det är på många vis rätt onödigt. När man alltid har tagit stress över såna saker så måste jag faktiskt säga att ibland känns det fan skönt att bara kunna skita i nån mindre viktig sak.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *