Säsongen 2018, del 1

Kommer att skriva om lite fakta hur det gick till förra året med läkaren, då får ni en lite bättre bild över varför jag överhuvudtaget sitter här och skriver. Den mentala biten som jag ännu håller på att bearbeta, kommer jag skriva om mera i de andra kommande texterna.

Säsongen 2018, del 1

Jag skrev på kontrakt med IK Myran denna säsong med. Enda målsättningen för laget var att stiga till damligan.

Före våra lagträningar skulle börja på nytt i December, så hade vi matcher och träningar från skolans sida.  Den 16.11 hade vi en rätt viktig kvalmatch till en turnering mellan de bästa idrottsgymnasierna i Finland. Jag hade inte återhämtat mig från säsongen och mina varningsklockor borde ha ringt på de träningar före matchen. Jag hade haft lite hosta, men hade inte tagit det så seriöst. På träningarna orkade jag inte som vanligt, hade till och med något ont i bröstkorgen. Jag tänkte ändå att det var något tillfälligt bara, som man brukar tänka: ”Det går nog om.”

Matchen slutade för min del med att jag var tvungen att be tränaren byta ut mig efter ca. 35 minuter. Jag hade ont i hjärtområdet, extremt svårt att andas, skakade, mådde illa och trodde jag skulle svimma. Med dessa symptom åkte jag till akutmottagningen vid Vasa Centralsjukhus. Eftersom det var första gången jag  kände smärta i hjärtat ville jag vara säker på att jag inte hade fått t.ex. hjärtinflammation. De tog blodprov och EKG och efter en stund kom läkaren och sa att allting skulle vara ”ok”. Hon sa att jag eventuellt hade något virus i kroppen, så att jag skulle ta det lite lugnare över helgen.

Eftersom allt verkade att vara bra, gjorde jag som läkaren hade sagt; vilade i några dagar och fortsatte sen vanligt med träningen. Efter några träningar konstaterade jag att det fortfarande kändes som någonting skulle vara fel. Jag hade fortfarande andningsproblem osv.

I början av december sökte jag mig till en privat idrottsläkare i Vasa. Han tog nya blodprov och som diagnos fick jag en sannolik virusinfektion. Nästa dag ringde han och sa att jag inte hade mykoplasma som är ett väldigt vanligt virus hos en idrottare. Han tvivlade på det när jag var vid mottagningen, så det var en lättnad att få höra att jag inte hade det. Som träningsanvisning sa han att jag skulle ta några veckors vila och sen börja träna igen trappvis. ( första veckan 50%, sen 75%, sen 100%)

Under julen hade jag fått vila lite extra och då hade det känts en aning bättre, men desto längre det gick in i januari, desto mera märkte jag av problemen på nytt. I slutet av januari tog jag kontakt med honom på nytt eftersom jag fortfarande hade problem. Denna gång misstänkte han astma.

Jag tog ett Spirometri prov, som visade att min lungkapacitet hade blivit lika dålig som att jag skulle röka två paket tobak per dag. Men han sa att det inte var astma. Han gjorde inte flera prov, utan gav mig stark medicin att prova; ”Om det inte hjälper med denna medicin, så vet jag inte med vad!”. När jag frågade om träningen, så svarade han att jag fick träna normalt.

Jag mådde inte bättre, men jag blev på nått sätt van att träna med den smärtan och de problemen. Jag var ju tvungen att lita på vad läkaren hade sagt, att när det gällde andningsproblem så skulle det ta länge att bli frisk. Jag hade svårt att tro på det, eftersom det inte alls blev bättre på en månad, inte på andra månaden heller…Men det värsta var att jag kunde inte säga eller sluta träna, eftersom då skulle jag bara verka vara dåligt motiverad. Så var ju inte saken, men jag visste inte vad det var frågan om och hade inget att säga emot läkaren eller tränaren. Jag blev van att träna på ett annat sätt, jobba så lite som möjligt för att klara av träningen. Vissa gånger klarade jag att träna ett fullt pass, de flesta gånger inte.

Varje träning var ett helvete, som jag inte kan beskriva. Det blev som jag aldrig tänkte att det skulle kunna bli; jag slutade njuta av att träna. Jag frågade mig själv, träning efter träning varför jag överhuvudtaget spelade fotboll.

Jag tog kontakt med läkaren och berättade att det inte hade blivit bättre. Svaret som jag fick: ”Hengitysteihin käytettävät lääkkeet tehoavat varsin hitaasti. Hoitoaika vähintään 3kk:ta jonka jälkeen voidaan tehdä tehoarvio. Siis lääkehoito jatkukoon. 3kk:n kohdalla allekirj tietoa lisää”. Jag skulle alltså bara vara tyst och fortsätta ta mina mediciner.

Säsongen hade börjat och jag var fortfarande allt annat än frisk. Jag visste att det var frågan om nåt annat, men jag hade ingenting att komma med. Läkaren hade ju sagt att det tar sin tid, och tränaren tyckte att det hade blivit bättre.

I början av maj samlade jag orken och tog kontakt med en av Finlands mest kända idrottsläkare som hade sin mottagning i Helsingfors. Jag tog tåget dit och äntligen fick jag hjälp, äntligen någon som tog det hela seriöst.

Nästan allt som sjukvården hade konstaterat i Vasa var felaktig och jag fick äntligen reda på vad som faktiskt var fel, det skriver jag om i del 2!

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *